Long time no see

Voff!
Matte ägnar MIG för lite tid.
Åtminstone låter hon inte mig komma till tals så att många vet vad jag tycker.
Det kan väl bero på att hon själv, den egoisten, fått mer att säga till om.
Ända sedan tidigt i höstas började hon synas på samhället. På affischer. Tillsammans med sina lekkamrater.
Lekkamraterna är helt OK. Jag känner igen dem på lukten, för jag ligger på golvet i lokalen när de har sina möten. Ibland viftar jag så det dunkar mot golvet, speciellt när VISSA går förbi. Men jag vet numera att jag ska ligga still och tyst. Då gör jag det, för det innebär ju att jag får vara med utan att någon klagar.
För en vecka sedan hade de julfest. OJ vad det var många av husses och mattes lekkamrater där! Även lillmatte var med den här gången. Vi tre stod (host host) i baren. (OK. JAG låg i hörnet...)

Husse och matte har blivit valda. Nu är de borta lite mer på kvällarna. De är även oftare med sina lekkamrater i sin lokal. Jag med.*stolt*
På måndag ska matte börja arbetsträna igen. Fast inte så många timmar i veckan, bara två timmar om dagen måndag, onsdag och fredag. I lokalen! Då får jag följa med. *megavift* Toppen, för det tar minst en kvart att gå dit och det tittar in folk emellanåt.
Men jag lär inte få mer tid för mina hunderingar, är jag rädd! Vi får väl se...
*kastar undan svarta luggen*

Har jag riktig tur kommer kanske en av mina kompisar, Titos Lagotto, dit. Hans husse är med i samma gäng. Titos är så härlig...jag håller tassarna för att det blir så!

Nu ska jag se till att få en rejäl kvällspromenad i den underbara snön! Min päls är liksom som gjord för sådan väderlek!
*vinkar med tassen*
*vift vift vift*

Andhämtning anno 2008

Husse, matte och jag var uppe i Dalarna för några dagars trevlig semester. Vi bodde hon B-M och S-Å, de har en stuga med en egen bit av sjöstranden.
Soligt och varmt, frukost ute. För tvåbeningarna...gruff...
Jag satt med långkopplet på, fastknutet i en björk.

Då kom det tvåbent besök. Med fjädrar och dun.
Vagga, vagga, vagga...mamma Gräsand med ljusgula dunbollar på rad!
Jag kan inte riktigt förklara vad som flög i mig (det var väl just det att det var fåglar)...men jag sprang fram och tog hand om en ljusgul dunboll!
B-M skrek högt. Matte som suttit med ryggen vänd mot lilla mig, vände sig ovanligt raskt och kom på fötter inom en HUNDradels sekund (host host). Hon rusade fram till mig medan hon hojtade: TRASSLA! Vad GÖR du!!!

Jag bara stod där, lite förläget och viftade svagt med svansen - med dunbollen i munnen...
Matte verkade väldigt förskräckt och förskräcklig - hon sa skarpt: LOSS och höll fram handen mot min nos.
Då blev jag lättad! Jag kunde släppa den där lilla duniga kroppen i mattes hand. Puuuuh! Jag hade ju inte en aning om vad man GÖR med små dunbollar!
Matte synade den lilla andungen. Det syntes inte ett spår på den och hjärtat pickade som det skulle. Det var bara att sätta ned den, så nära sin mamma och sina syskon som möjligt, så att de kunde få vagga tillbaka ned till vattnet.

Matte och de andra tvåbeningarna, med och utan fjädrar, hoppades att mamma Gräsand skulle våga komma tillbaka nästa morgon. De var nämligen vana vid att få lite frukostsmulor varje dag.
Jag då? Tjaaa, jag hade nog velat testa lekbarheten hos de där krabaterna. Men OK. Det kan vara knepigt när man går i så olika viktklasser...

Får en vovve bevaka sitt revir?

Hmmmm...
Denna hundering känns lite kontroversiell. Kontrakattiell?
Det jag vill ha svar på, är: Vad tycker kissekatter om detta?

Jo.
Jag har läst i en del kattbloggar om kissar som heroiskt/tappert/tufft/självklart försvarar sitt territorium mot andra katter. Oavsett om kissen bor i hyreshus, och därmed utnämner en del av den närmaste omgivningen till sitt revir, eller man har en trädgård/tomt som är en avgränsad yta.
Jag drar därmed slutsatsen att katter anser sig ha rätten att morra/fräsa/jaga bort sina fränder.

Men.
Vad händer då om jag, som vovve, jagar bort en katt från min trädgård? Har jag då heroiskt jagat bort en "fiende" eller har jag blivit en dum skällis som beter sig ohyfsat mot en fridens kissekatt?

Har en katt rätt att jaga bort en annan katt, men en hund inte den rätten? Detta är dagens hundering...som jag grunnat rätt länge på...!
*vift vift vift*

Arbetsträningen suger must!

Visserligen är hela mattes valpflock förtjusta i must...de dricker,sörplar, rent av, HINKAR i sig så stora mängder de får. Därför finns det ett stort förråd hos oss.
Julmustutförsäljningen på COOP, i januari, gjorde att matte släpade hem tre-fyra flaskor i taget, för kommande fröjder.
Tänk om matte kunde ersätta sin egna utsugna must med flaskinnehållet?

Matte arbetstränar.
Det började så smått med två timmar om dagen, för att utökas till tre och så småningom, fyra timmar.
Så länge det höll sig på två-tre timmar var det tydligen så pass icke-sugande så att hon orkade med tillvaron hyggligt. Orkade hälsa på sina pensionerade vänner på eftermiddagarna, hjälpa dem med bilskjuts eller andra småsysslor, om det behövdes. Inga problem.

OCH. Hon orkade hjälpa mig att tassa ner mina hunderingar.

Nu sitter hon visserligen minst lika lång tid framför datorn som förut, men hon rör knappt tangenterna för att skriva något, trots att vi båda skulle önska det.

Hon dumstirrar.

På nyhetssidor, Blocket, Tradera, FB och annat dravel. Om och om igen.
Emellanåt på många mysiga kattbloggar...fast då skäms hon.
Skäms för att hon inte orkar komma med trevliga och skojiga kommentarer ur hundperspektiv.
Det är inte så roligt att bara titta...man vill ju vara med och voffa lite här och där...

Men arbetsträningen suger...suger musten ur henne, säger matte...hur ska jag få henne att dricka ur alla mustflaskorna?
24,5 liter står ju där till hennes förfogande...
-Matte! Gå ut och drick lite must, så att du blir en pigg och glad matte igen!

Matte: Jo. Kanske det, Trasslagumman. Kanske att jag skulle häva i mig några flaskor inför måndagen. Då ska jag träffa F-kassan och A-förmedlingen och skulle behöva vara extra skärpt...

Trassla viskande: Hörni...matte fick ett ryck en helg för en dryg månad sedan...hon klippte mig...delvis totalsnaggade mig...jag borde heta Otrassla nu...men, det är rätt skönt...när det är färdigklippt!
*vift vift vift*

Kan en vovve konvertera?

Hallå, alla bloggande katter!!!
Nu får ni rätta mig om jag har fel:
Är det så att ni aldrig blir badade?
Jag tycker mig aldrig läsa något sådant på era bloggar nämligen.

Igår blev jag *ryyyys* badad igen. I och för sig var det föredömligt länge sedan...men ändå!
Jag är liksom aldrig beredd på när det ska hända! Därmed kan jag aldrig inta någon skyddsposition.

Medan matte hällde vatten (duschade min päls) på mig tänkte jag.

Katter duschas (badas) visst aldrig. Kan man konvertera till katt?
Men jag är ju redan katt-o-lik. Jag är ju hund. Och katt-lik vill jag inte heller vara, varken i den ena eller andra betydelsen.

Vad skulle jag då bli för att slippa det här blöta eländet?
-Lut-heran låter för likt något såpaktigt.
-Mus-lim? Men, då måste jag akta mig för fällan i skafferiet, eller?
-Bud-dhist? Behöver jag springa ärenden då?
-Hind-u? Är det tvång på att röra sig graciöst med tjusiga språng samt se upp för jägare?
-As-atroende? Det är jag nog redan, vovve som jag är...

*hunderar*
Dessutom har jag hört det glunkas något om "päls" och "klippning".
Husse är redan klippt. Matte också.
Det gäller alltså förmodligen lilla mig.
Kan jag bli pälsbyterian, månne?

-Fast jag lär inte slippa undan vattenösningen, vad som än händer...

Kan inte någon förstående katt adoptera mig???

Nu mår jag bättre igen

Jag har varit lite trasslig, nej, Krasslig senaste dagarna.
Magen.
Vet inte om jag råkat nosat upp någon ovanligt smaskigt som tinat fram ur drivorna, eller vad som kommit åt mig.
Jag kräktes på hallmattan.
Två nätter i rad, hrmmm, blidde det små högar ute i trapphallen...
Det senaste var knappt ens värt att kalla för "hög", det var snarare "låg", eller PÖL.
Trött var jag också.
Maten smakade mig inte.
Knappt ens vatten.
Matte var bekymrad, märkte jag. Hon klappade på mig, på det där särskilda sättet.

Igår vände det.
Jag fick följa med husse och matte på kvällen. Till det där trevliga huset med många glada människor.
Jag är där rätt ofta. För det mesta sitter de en trappa upp och pratar. Jag tror att de t o m bestämmer saker. Då ligger jag vid mattes fötter. Mysigt att vara med i största allmänhet. Ibland går någon tvåbening med välbekant doft förbi, då dunkar min svans lite diskret mot golvet.
Igår började det likadant, med prat och sånt. men sedan gick vi ner och jag fick sitta längst bort. Längst bort från alla goda matdofter.
Det var inte så kul, men OK, bättre än att ligga ensam hemma och mögla.
Efter en låååång stund (jag sov bort det mesta tiden) fick jag slippa lös.
Då kunde jag vifta runt bland alla ben, snälla händer och röster och myyyysa.
Oftast brukar jag få små trevliga matrester. Men igår var det skralt med det.
Matte sa till alla: Trassla är dålig i magen, hon får inte äta något av det här.
Hmmmmpfff!!!
Men strax innan vi tassade hem i natten, gav husse mig en kalkonskiva (puss-slick, gullehusse, DU förstår mig ovanligt bra, ibland).

Strax innan vi kom hem bevisade jag, i en snöhög, att min mage var så normal så.
Matte kunde ta fram en svart plastpåse, och ta bort beviset.
Puuuuh.
*vift vift vift*

Har någon hittat en bloggsug?

Matte är knäpp, knasig och konstig.
OFTA använder hon ord som en vanlig, vettig vovve inte fattar.

Det senaste är tydligen något hon tappat.
Den här gången är det inte humöret, koncentrationen, balansen eller fattningen, vilket tillhör vanligheterna.

Hon pratar om en bloggsug.
Är det någon som fattar vad hon menar?
HJÄÄÄÄLP en stackars förvirrad vovve...förklara...red ut begreppen...

Tappat en bloggsug...?

*med huvudet i framtassarna, rynkad lurvig panna*

SUCK.

InTrasslad partiledare?

Som jag tidigare nämnt har lillmatte fyrfeningar.
De märks knappt. Låter liksom inte, och normalt sett syns de bara...innanför sin glaslåda.
Jag bryr mig inte om "fisk-TV:n", för invånarna där vill inte ha av min mat, och deras "mat": Bläääärghhh!!! Torra små löjliga flingor...

Lilla matte sköter sina fyrfeningar fint. Byter vatten hos dem och pysslar.
Tyvärr hade hon varit för generös vid ett tillfälle...firrarna hade fått vatten upp till kanten...och det fanns ett o-täckt hörn...ett hörn utan glasskiva alltså...detta fick oanade konsekvenser...

Matte satt och micklade vid datorn, som så ofta, då lill-matte kom, med vilt stirrande blick och desperat stämma.
-Mamma, KOM!!!
-Vad är det?
-KOM!!!!!!!!

Mina mattar gick in till mattorna i lillmattes rum.
Där. I mattfransarna. InTrasslad och halvt dold, låg lillmattes 15 cm långa väderål. Lars Åly.
Lille Lars Åly låg alldeles stilla.
De fruktade det värsta. Lilla matte vågade inte röra honom, ville inte konstatera dödsfall...
Stora matte böjde sig ner, lirkade och pillrade, försiktigt, försiktigt och de-Trasslerade Lars Åly från mattfransarna.

Det kändes som ett svagt livstecken i den lilla klibbiga kroppen, och stormatte beordrade fram Glasburken För Små Babyfiskar.
Lillmatte fyllde den med vatten, Lars Åly släpptes ned...och han simmade genast frenetiskt runt, runt!
Jiiipppiiiieeee!
Inga skador syntes än, stjärneögonen på mattarna de blänka...
Lars Åly föreföll livligare och piggare än vad vi sett någon partiledare, någonsin.
Pigg som en politisk mört???

Båda mattarna blev så lättade!
Stormatte berättade om de svenska ålarna, som kan ta sig slingrande fram, kortare sträckor på land, om andan faller på.
Förmodligen är alltså väderålar av samma tuffa fisk-virke.

Lars Åly blev återbördad till sitt hemmavatten, och gömde sig raskt bakom några valurnor.
Nej, nej, nej!
Det där var bara ett litet bevis på mattes knäppa skämtlynne, vattenväxter, skulle det vara!

Fast... i ett akvarium...hmmmm...valurnor....mmmmm....inte helt otroligt...

Tvärtom-morgnar

Det har varit några MYCKET hunderliga morgnar i Brädhögen...
Mitt allra första inlägg på Hunderingar handlade ju om den Traditionella Matteväckningen.
(Mycket fin tradition, må jag voffa!)

Men. Fredag-lördag-söndag har intet av detta förfarande skett.
Inte nog med att lill-matte har varit borta (det är jag van vid, varannan helg), husse har inte kommit nergruffande från övervåningen, gjort kaffe och lagt in snus, som det SKA vara i Brädhögen!
Jag har legat ute i trapphallen och bevakat från tidig morgon. Hållt koll på vilken av mina tvåbeningars morgonplufsiga nuna som ska skönjas först i dörröppningen.
...och det har varit MATTE...!
-Aha, husse sitter i sin Gubbkammare-längst bort-längst in, och pillar med dator eller frimärken...?
Glad i hågen har jag svassat in för att morsa på husse...men...TOMT!
INGEN HUSSE!?!
VAD är detta?
Jag nosar runt, leker han kurragömma den gamle spjuvern?
Nähä. Bara allt svagare doftspår av hussetofflor, snus och rakvatten (vänder bort huvudet och viftar med tassen framför min känsliga nos).
Fattar ingenting. Har han rymt? Har en gubbfångare tagit honom? Är han trött på snö-och isberget på yttertrappan? Har han flugit söderut?
JAG vet inte, och inte har jag följt honom till järnvägsstationen ens en gång...
Visserligen grymtade han väl något i torsdags, innan han gick ut. Men. Inte uppfattade jag att han skulle göra något annat än att gå till COOP.
Suck.
Jag väntar och väntar.
-Matteeeee? Var är husse då?

Åhå. Om man frågar så får man faktiskt veta, måste nog tänka på det lite tidigare.
Husse är hos sina vuxna valpar!
Husse ska nog mötas vid järnvägsstationen i kväll.
Puh.

Lille Sulan Buskatt

Det var inte kattlöst så länge i Brädhögen.
Några veckor efter Musses bortgång, hämtade vi hem Sulan.
Han var rolig, det lilla skrället.
*sniff*
Här syns det att han vågade busa med mig...det var en skojig tid...

-Maaatteeee!
-Kan vi inte byta husse mot en...
-NEJ, förresten. det var inget!

Visserligen ligger inte husse i min korg och busar, men han är bra på så många andra sätt!
-Maaatteeee!
- Vi tar en nattinattipromenad i stället!
*vift vift vift*

Farbror Musse

Här är en av de allra sista bilderna på gamla farbror Musse Katt. Det var frid och fröjd, han kom och parkerade i min rymliga gamla hundsäng.

Tänk att man kan lära gamla katter ligga (i samma korg som en hund)!

Första bilden på mig

Här är lilla jag!!!
Nu vet ni hur jag ser ut...
*vift vift vift*

Bilden är tagen i slutet av förra året, och jag har just varit ute och nosat lite i trädgården.
Jag sitter på Brädhögens förstubro.

*vift vift vift*

Coola kissar!

Jodå, jag har några kattvänner också.
Visserligen inte så nära vänner, om man så voffar. De accepterar mig på ungefär tre svanslängders avstånd...
Men det är inte så illa pinkat ändå, för de här schyssta kissarna har väldigt liten hundvana, trots att de är till åren komna.

Mina tvåbeningar umgås med P-O och M, det är de som serverar katterna mat och ser till att de fritt kan gå ut och in ur huset, på lämpliga tider.
Första besöken hemma hos dem var lite *hrmmmm* förnedrande, från min sida sett. Jag låg kopplad hela kvällen!!! Snäll och förstående vovve, som jag är, låg jag tyst och bara inväntade hempromenaden, lååång och härlig. Det är egentligen därför de hälsar på, tror jag.
Ja, för att jag ska få långa promenader, och för att visa alla tvåbeningar hur anpasslig och sällskaplig en hund är.
Till skillnad mot *host host* vissa andra *harkel* arter.

Kattpersonalen, P-O och M, har de senaste gångerna varit väääldigt kloka , för inte voffa, visa, rättrådiga och outgrundligt sympatiska och förstående.
De har sagt till mina tvåbeningar: Men släpp Trassla lös, det går säkert bra med Lars, Freja och Findus!
Japp, så heter, eller hette kissarna.
Matte har bedrövat berättat att den store vitröde pälsbollskatten, Findus, visst har flyttat någon annanstans. Jag anar att han har fått sällskap med mina katter Musse och Sulan...

Coola kissar, var det ja!
Jo, de har smugit under lämpliga möbler för att nästan komma inpå mig, legat och iakttagit helt lugnt, fast nyfiket. Lite orättvist, tycker jag, för när jag har försökt motsvarande , OK, inte smugit, men försiktigt tassat närmare, då har det sagt"frääääs". Men man är väl en Förstående Vovve, så då är det bara att retirera och vifta lite ursäktande på svansen...
-Va?!?
-Ska jag INTE vifta på svansen?!?
-Fel signal?!?
-Meh!
-Det är ju så man gör när man visar att man är en Vänlig Vovve!
-Dessa språkförbistringar, mutter, mutter...

Härliga hundkompisar

Det finns många trevliga vovvar som jag känner!
Lyssna bara:
Ninjo och Athena Setter, som är mina allra närmaste grannar. Vi brukar nosa på varandra genom nätstängslet som skiljer våra revir. De bryr sig tack och lov inte så mycket om revirtanken...för jag smiter genom eller under stängslet in till dem ibland...hehehe. Någon gång har jag knyckt ett ben av dem, hihi, men min "rättviseminister" till matte kastar alltid tillbaka mitt tjuvgods till Settertjejerna, hmmmppffff!

En annan trevlig granne, snett över lilla gatan, är lilla Maja Pytteschnauzer. Hennes husse och matte påstod att Maja inte var särskilt lekfull, haha! Det var innan hon träffade mig det...!

I huset bredvid Maja bor Zero Jätteschnauzer-Schäfer. Han är så stooor. Men snäll! Vi brukar också leka, när han kommer och hälsar på i min inhägnade trädgård. Visserligen skulle Zero LÄTT kunna ta sig över mitt lilla nätstängsel, så långa ben som han har, men det låtsas han inte om.

Lite längre ner på vår lilla gata kamperar två udda vovvar ihop. Min äldsta kompis, lilla ettermyran Hilda Tax-Pudel-Terrier och store lille klunsevalpen Titus Cane Corso. Trevliga polare, det var de som hade den lilla katthemskatten hemma hos sig.

Lite mer utspritt i närområdet finns det fler underbara jyckar.
Titus Lagotto och Molle PON är väl de som finns i yttersta utkanten, men någon av de två killarna skulle jag gärna bli sambo med *vift vift vift*.

Pysen Terrierkorsning och hans sambo Anja Springerspaniel är mycket angenäma vovvar(och skuttiga, särskilt Pysen) , tycker jag!
Deras lilla granne Fia Cairn kan man också gärna nosa lite på.
En annan i samma hus, Doris Pulipudel, vill gärna voffa på mig, så jag blir lite osäker på vad hon tycker om mig.

I grannskapet finns en Maja till. Maja Golden. Hon är såååå lugn. Viftar alltid vänskapligt med svansen, men det är liksom ingen fart och fläkt...
Hmmm, jag höll på att glömma Louis Cockerkorsning, men vi träffas så sällan, trots att vi bor nära varandra.
Det har precis flyttat hit en ny, f.d herre. Isor Mellanpudel som är en försiktig, blyg varelse. Vi hoppas att han utvecklas till en säkrare vovve, så skulle han kunna bli en lekkamrat också.

För att lugna vissa, nästa gång får jag väl berätta om mina kattvänner Lars, Freja och Findus...

Tassen!

Selektiv allergi...

Min husses näsa, och ännu mer, min husses strupe, är diskriminerande. T o m misskriminerande.
Han tål vissa kissar, andra inte alls.
Innan min husse och matte träffades, hade båda två haft katt, husse hade det fortfarande. Musse Katt var en av dem. Så länge husse bodde för sig själv, med döttrar och katter, gick det hyggligt bra.
När det sedan försöktes flytta ihop, husse + matte och diverse barn och djur, kom Musse som en liten förtrupp.
Ja, nu vet ni ju hur det blev...
Sulan blev den lille kisse som skulle fylla tomrummet efter Musse.
Relativt snart märkte husses andningsorgan att det var lite jobbigt. Han hostade och nös. Rätt ordentligt, tidvis.
När sedan husses katt nr. 2, Egon, också flyttade hit, blev situationen rätt snart olidlig. För husse.
Helt märkligt, tyckte alla tvåbeningar. Egon och husse hade bott ihop i åtta år. Men. Faktum var, att när Egon kom till Brädhögen, blev det en päls för mycket i huset.
Som jag voffat, så *yyyyyl* försvann lille Sulekatten, men Egon var kvar. Så även husses andningsproblem. Därför tvingades Egon flytta tillbaka till husses vuxna dotter, och vi var därmed kattlösa.

Husses andningsbekymmer försvann i takt med att pälsbevisen från våra katters tidigare närvaro städades ur huset.

Allergier är mycket märkliga!
Husse tål Sigge Katt hyggligt.
Abessinierna hos mattes äldste valp, tål han absolut inte! Det kan t o m bli allergireaktioner när abessiniernas tvåbeningar är hos oss.
Igår var det kalas hemma hos abessinierfamiljen, och matte fick som vanligt åka husselös dit. (Men det är så uppenbart att just de kissarna är högriskfaktorer, för även matte måste medicinera för att klara ett besök hos dem...!)

För ett år sedan hade grannarna en Katthemskattunge hemma hos sig. De var jourfamilj åt en bedårande svart liten kattfröken, som vi gärna skulle vilja ha boende hos oss.
Men. Vi Vet ju...
Så för säkerhets skull förberedde vi våra grannar med en förfrågan och förklaring i hur husse fungerar (inte)... Skulle vi kunna få hälsa på en liten stund och husse skulle ha möjlighet att provsniffa på lilla kattfröken?
Jodå. Vi tassade på besök, alla tre. (De har den goda smaken att ha två VOVVAR också!)
Det voffades, pratades och.........sniffades......AAAAHTJJJJJJJOOOOOOO!
Det var kört.

Detta är förklaringen till varför mina tvåbeningar har skrinlagt planerna på att skaffa någon ny rar kattvän till mig.
*snyftvoff*

Men jag har sett från min utkiksplats att matte vareviga, varenda dag kollar på Blocket. På hundannonser.
Det bevakas även.
Tibetanska terriervovvar, schapendoesvovvar och P. O . N.vovvar. De är så lika mig, alla sorterna, och vet hur man leker. På skuttigt Trasslavis.

Tyvärr är vovvar så dyra.
Vi skulle möjligtvis kunna skaffa en begagnad. Som inte skuttat så många mil.
Så länge inte matte hittar någon vovve-rea, är jag ensam fyrbening i huset.
Att lilla matte har några plaskande fyr-feningar räknas inte, tycker jag.

Så voff så!

Mussekatt

Jag var liten liten valp. Mindre än en normalkatt i storlek, faktiskt. Det var mycket som var nytt och obekant. Bara några dagar tidigare hade jag skiljts från mina kullsyskon. Stora matte sov fortfarande på madrass bredvid mig på nätterna. Det började kännas lite tryggare.

Då kom en brummis åkande. Parkerade hos oss. Ut vällde några glada unga tvåbeningar med en skrikande plastbur som luktade rysligt illa.
Som om någon inte hunnit ut ur den i tid, om jag så voffar...
De glada tvåbeningarna tyckte att jag var jättegullig.
De lyfte mig upp i sina famnar och kliade, pussade och kramade...och öppnade stinkande buren...
Ut tumlade en mycket förnärmad och förskräckt kattfarbror, som var större än lilla jag. Han fräste åt mig och snodde runt i gräset...och landade mitt i en liten hög...gissa-vad-för-sorts-hög..som lilla jag just hade gjort...

Stackars kattfarbrorn!
Han hade just avverkat 30 mil i bil (skräckscenario för honom som bara åkt bil en gång innan...till kattrering...), kommer fram till ett helt främmande ställe, med en liten otäck HUND (tolkning ur kattsynvinkel)!
Till råga på allt fick han BADA p g a hans lilla felnavigering med tassarna.

Välkommen till Brädhögen, husses gamla Musse Katt...!

I drygt ett år kamperade vi ihop.
Gamla Musse fick långsamt vänja sig vid mig, och det gick BRA. Han var inte rädd för mig. När jag någon gång ville busa med honom ute i trädgården, försöka jaga honom lite grann, då tvärstannade han...och då var det ju liksom ingen vits att försöka.
Vi hann att få en fin tid tillsammans. Noshälsningar; "välkommen hem", var en självklarhet. Någon enstaka gång sov vi bredvid varandra. Jag fick gärna slicka honom, det verkade han gilla.

Andra hösten *snyft* började Musse Katt bete sig lite konstigt.
"Gå på lådan" missade han emellanåt. Han magrade förskräckligt mycket, skulderbladen stack liksom ut... eller upp.
Han drack och kissade i allt intensivare tempo.
Till slut hann Musse inte ens till lådan, efter allt han druckit.
*snyft*
Husse och matte tittade bekymrat på varandra. Matte pratade med en vetevad, vetepåse, ett vitrinskåp, äsch vettis, och sedan åkte de iväg. Med Musse Katt i den förhatliga plastburen.

När de kom tillbaka var Musse Katt alldeles stilla. De bäddade fint åt honom i en kartong...och gick ut i trädgården och grävde...
De såg så bedrövade ut, och jag fick inte nosa på min gamle kattfarbror mer.
Matte grävde upp en växt från en annan del av trädgården för att pryda platsen där Musse begravdes.
Några veckor senare, nämndes det något om en allhellgånnanått, då satte de ett ljus på Musses plats, och det har de visst fortsatt med, varje år vid det där allhellgånnanåttet.

Musse Katt var min första kattvän. Trist att han fick så kort tid hos oss i Brädhögen. Han var värd en lång skön pensionärstid hos oss!

Sulan.

Som en del kissar med blogg har fått erfara, så har jag gnällt om att jag har HAFT en liten kisse.
Sulan. Han blev förmodligen bara sju månader. Vi var verkligen kompisar han och jag! Vi delade gärna korg. Varmt och gosigt. Jag slickade rent hans öron och han nospussade mig tillbaka och strök sig runt mina ben.
Jag var hans hundmamma och han var min lille kattvalp.
(Han var ju också en hittekatt som behövde en extramamma. Funnen längs E 18 vid cirka fem veckors ålder. Togs till ett katthem, där mina tvåbeningar hämtade honom.)
Om en av oss varit ute, blev alltid hälsad av den andre med nospussar och slick.
Ja, nu var det ju jag som "hade varit ute" i 99 % av fallen, och Sulan som hälsade mig välkommen hem.
Vi försökte verkligen vara aktsamma om lillkissen. Trots att vi bor i ett mycket lugnt gammalt villaområde, fick han inte vistas ute förrän han åtminstone var kastrerad och tatuerad i örat.
Så blev det också. Vår lille vilding gick gärna ut, trots att det var snålblåsig tidig vår. Det var ju mars, och vår färdigläkte lille kastrat nosade sig runt i trädgården och i allt vidare cirklar.
I vårt område bor det många kissekatter och en del vovvar, harar skuttar förbi, rådjuren kan vara tämligen oblyga gäster som tuggar tulpaner, räv kan komma slinkande och grävlingar lufsar i nattmörkret...
Många spännande lukter alltså.
I en veckas tid gick Sulan ut en eller ett par gånger per dag. Han ropades in till kvällen och kom då tassande snällt och välkomnades av mig, vift vift vift....snyft.
En kväll kom han inte. Det var i mitten av mars och det hade fallit lite nysnö. Matte gick genast ut och tittade. Jodå, hon kunde se små kattspår, men de korsade vår lilla gata och BORTÅT.
Matte ropade, lockade och skrek: SUUUUULAN, kssss, kssss, kssssss, kssss kssss. Det brukade han aldrig MISSa...
Ingen liten kompis kom springande. Tyst, tomt.
Matte gick runt i närmaste kvarteren, hon gick kvällspromenaden med mig, och hon lät som jag nyss voffade. Det var nästan lite pinsamt som hon lät. men vad gör man inte för en liten svartvit gullevän?
Ingen kisse kom.
Dagarna gick.
Hittelönslapparna sattes upp, både när och lite fjärran.
Busungar ringde och påstod att de hittat Sulan, och låg sedan och fnissade när matte och husse gjorde blixtutryckning med gottemat och transportbur...
Ingen kisse kom.
En sen kväll, någon månad senare, på vår sena-kvälls-tur nosade jag mig fram till något jag aldrig hittat förr. Jag tog det i munnen och visade matte: Skelettframben av katt.
Det var så hemskt! Tänk om...
Matte ville inte titta så länge på mitt fynd, utan kastade det i älven. Ingen annan skulle få hitta det!
Så småningom MISStröstade vi, Husse, matte, lillmatteoch jag.
Sulan.
Lille Sulekatten var och förblev borta.
Jag säger som Södertäljekissarna: jag berättar mer sedan.
Men då är det längre-sedan-historia.

Hur är vi släkt?

När jag läst andra bloggar, så har jag dragit den slutsatsen att har ens matte och husse egna biologiska barn, så är de som katters och hundars syskon.
Man kan bli faster/moster eller farbror/morbror om något tvåbeningsbarnen själva får barn.
OK. I så fall har jag många syskon. Sju stycken. För matte-mamma har fyra barn och husse-pappa har tre barn.
Och räknat på det sättet har jag fyra brorsbarn. Gulliga saker som jag äääälskar allihop. I lagom nos-mot-noshöjd, eller allmänt slickvänliga. Hon som är för lång för nos-mot-nos-kontakt, är dessutom så schysst att hon lägger sig på rygg på golvet, för att jag ska komma åt att slicka henne.
Hon är en mycket sympatisk minimänniska!
Men.
Hur räknar man dessa människosyskons husdjur? Är de alltså också brorsbarn?
I så fall... I så fall... I så fall har jag tre brorsbarn till. Rödhåriga alla tre. Inte bara så där vackert på-skallen-rödhåriga. De är röd-på-hela-kroppen-håriga. De är katter alla tre.
Två av dem tål mig inte, fast jag aldrig ens har fått chansen att nosa eller slicka på dem. De är abessinier och mycket små och smala.
Sedan finns ju brorsbarnet Sigge Katt. Han har egen blogg.
Say no more.
När han var en liten kisse kunde vi nosa på varandra och allt var trevligt. Nu för tiden håller han sig betydligt mer på sin kant. När jag hälsar på hemma hos honom respekterar vi varandra. Han ligger i sin sedvanliga blogg-kattkorg uppe på skrivbordet, och jag håller mig runt benen på alla människor.
Visst ja. Det finns två till. Men de är ju brorsbarnets små vänner. Hennes alldeles egna gullmoppar. De bor i bur och är luddiga.
Sigge Katt vill alltid äta upp dem. Han tycker att de ser köttiga och smaskiga ut. Det tyckte visst en programledare på TV också, om fränder till luddbollarna...men det programmet fick inte sändas...
Har jag brorsbarnbarn som är marsvin?

Mörkt moln med fyra tassar.

Svarta Vovven anföll mig i fredags.
Svarta Vovven har en Elak Husse som raglar emellanåt.

Denna gång var SV lös och Elaka Hussen på efterkälken. Jag var ute och rastade min husse, och jag hade koppel på honom. Husse hade en matkasse i ena näven och mitt koppel i den andra. Vi var halvvägs hem från Affären när SV kom rusande rakt på mig! Hon brottade ner mig lätt som en tibetansk plätt eftersom hon är minst dubbelt så stor (och tung) som jag. SV morrade och härjade och bet lite grann på mig. Det sår jag redan hade vid svansroten gick upp och det blev ett nytt pyttesår mitt på ryggen, men det märkte inte matte förrän igår. (Jag har som ni kanske förstått tämligen riklig päls...)
Min husse blev desperat och ville skydda mig (tack hussegullet). Han använde matkassen med fryst kyckling som vapen. BONK i SVś skalle. Det hjälpte tyvärr inte.
Då lyckades EH komma raglandes ikapp och fick tag i hennes halsband. Husse och jag gick skyndsamt därifrån, eftersom EH verkade allmänt okontaktbar för hundfrågor.
Matte blev så upprörd när vi kom hem, så hon ringde polisen. Tyvärr visste matte inte EHś namn, men gissade att polisen säkert vet vem han är. SV vet vi vad hon heter, och det är alltid en ledtråd.
Vi bor på en liten ort och så småningom klurar vi säkert ut vad EH heter.
SV har försökt attackera mig förr. Då har hon haft koppel på sig och EH har slagit och sparkat på henne. SV borde ha en annan människa att leva med! Hoppas att hon är möjlig att rehabilitera till Snäll Svart Vovve!

Mörka moln 1.

Jodå.
Det finns en del som är pest och pina, trots allt.
Alldeles nyss blev jag *rys* kammad. Jag slingrar mig och värjer mig så gott det går, men matte är där med den ståltandade ovännen. Värst är det i ansiktet.
Ja ja, jag ÄR skäggiga damen. På en TT är det tjuuusigt med lååång pannlugg som totalt döljer ögonen, och ett litet matchande skägg.
Ibland får matte för sig att hon vill se mina snälla bruna ögon. Hon påstår t o m att andra av min sort vill se dem, för att kunna tolka det hundiska kroppsspråket.
Hmmmpppffff!
Vet ni vad människan gör?!? Samlar ihop hela min stiliga ståtliga pälsgardin i en tofs!!! Jag ser ju, helt plötsligt, och det är jag inte så van vid. Suck.
Men snart är det natt. Då tappar de bevakningen, då kan jag tassa bort lilla äckliga snodden, som dessutom är tänkt för hästmanar. Hästmanssnoddar på en tolvkilos Tibetansk vovve med Värdighet...
-Va? Varför hostar du matte? Varför får du sådana skrattattacker och frustar "värdighet"?
-Men lilla Trasslavännen. Du Är Minst Av Allt Värdig. Du är en glad, fjollig, sprallig, lekfull vovve!

Suck igen. Där rök min image. Den hade jag försökt öva på länge. När inte matte sett på...

Att väcka en matte

Det finns få saker som är roligare. Husse och jag har en intern tävling. VEM av oss är snabbast uppför trappan till övervåningen?
Visserligen är det nästan alltid husse som förbereder tävlingen = han gör frukost. När allt är framdukat, tar jag på mig mina tibetanska löparskor och rusar viftande iväg. Det gör inte husse. Han skröpplar som vanligt stånkande uppför trappan.
Stackars husse. Bara två ben och en elak rygg.
Ändå vinner han ibland...

Det är när jag försover mig. För jag är nääästan lika morgontrött som matte. (Och det vill inte säga lite, det.)
Hur som helst, när jag kommer upp till mattes säng (längst in i sovrummet, voffa om rena hinderbanan), kollar jag läget noga.
Ligger matte vänd inåt sängen, med ryggen mot mig alltså, då står jag bara och viftar. Men det hörs när jag viftar. Inte sånt där labradorvift med dunk - dunk - dunk, utan bara lite smådunsigt och vinddrag. Diskret.
Men för det mesta har jag tur...matte ligger vänd utåt... emot mig och väntar...PÅ MIG.
(OK. Lite grann på husse också, men det är nog mest fjäsk. Tror jag. Bara för att han kan fixa frukost. Det kan inte jag. Och hittills har hon inte nallat av mina Doggykulor.)

MAAATTEEE, sjunger jag (matte säger att jag gruffar, hrmmm, oförstående tvåbening), slänger mig upp med överkroppen i sängen, tassar ivrigt efter hennes ansikte och tar fram min blötaste, gosigaste, slickigaste tungversion. Slick, slick, slick på mattes kind och händer!
Då fnittrar matte. Kallar mig för "gullevovve" och "liiilla vännen min".
Haha! Det kallar hon aldrig husse! Bara mig.

Det här är nästan bästa stunden på dagen.
Fast enligt mig finns det egentligen många "bästa - stunder - på - dagen":
Promenader.
Hundkompisar...
Folk på besök.
Jag på besök.
När jag får matrester.
Gos - i - knäet, kli, klappningar, smek, gulliga ord...

Livet är för det mesta ett Stort Svansvift!